Esperanto skapades så att det skulle vara så lätt som möjligt att lära sig. Grammatiken förenklades så långt som möjligt utan att beröva språket dess uttrycksmöjligheter. Så här, fritt översatt, såg den ursprungliga grammatiken ut, som fortfarande håller, även om moderna böcker om esperantos grammatik är mycket mer utförliga.

§ 1. Obestämd artikel saknas; det finns bara en bestämd artikel (la), samma för alla genus, kasus och numerus.

§ 2. Substantiven har ändelsen o. För att forma plural lägger man till ändelsen j. Det finns bara två kasus: nominativ och ackusativ; det senare fås från nominativen genom tillägg av ändelsen n. De övriga kasusen uttrycks med hjälp av prepositioner.

§ 3. Adjektiven slutar med ändelsen a. Kasus och numerus som hos substantiven. Komparativ bildas med ordet pli (mer), superlativen med plej (mest); vid komparativen används konjunktionen ol (än).

§ 4. Räkneorden är: unu, du, tri, kvar, kvin, ses, sep, ok, naŭ, dek, cent (hundra), mil (tusen). Tiotal och hundratal formas enkelt genom bredvidställning av räkneorden. För att ange ordningstalen lägger man till ändelsen för adjektiv; för mångfalder ändelsen obl (-faldig), för delmängder on (-del), för gruppmängder op (grupper om ...), vid fördelning ordet po (vardera). Dessutom kan räkneorden böjas som substantiv och adjektiv.

§ 5. De personliga pronomina är mi (jag), vi (du/Ni), li (han), ŝi (hon), ĝi (den/det), si (sig), ni (vi), vi (ni), ili (de), oni (man); de possessiva pronomina bildas med tillägg av adjektivändelsen. Böjningen är som hos substantiven.

§ 6. Verbet böjs varken i person eller antal. Verbets former: nutid har ändelsen as, dåtid is, framtid os; villkorsformen har ändelsen us, uppmaningsformen u, infinitiv i. Participer (med betydelsen av adjektiv eller adverb): aktiv nutid får ändelsen ant, aktiv dåtid int, aktiv framtid ont; passiv nutid at, passiv dåtid it, passiv framtid ot. Alla former av passiven bildas med hjälp av motsvarande form av verbet esti (vara) och den passiva participen av ifrågavarande verb; passivens preposition är de (av).

§ 7. Adverben slutar med e; komparering som hos adjektiven.

§ 8. Alla prepositioner styr nominativ.

§ 9. Varje ord uttalas som det skrivs.

§ 10. Betoningen är alltid på den näst sista stavelsen i ordet.

§ 11. Sammansatta ord formas genom att orden sätts samman utan någon böjning (huvudordet står sist i sammansättningen); de grammatiska ändelserna kan också användas som självständiga ord.

§ 12. Vid annat nekande ord utelämnas ordet ne (inte).

§ 13. För att visa riktning får ord som anger läge ackusativens ändelse.

§ 14. Varje preposition har en fastslagen och oföränderlig betydelse, men om man måste använda en preposition och det inte klart framgår vilken preposition man ska använda, använder man prepositionen je, som inte har någon bestämd betydelse. Istället för prepositionen je kan man också använda ackusativen utan preposition.

§ 15. De s.k. främmande orden, d.v.s. de, som de flesta språken hämtar ur samma källa, används i esperanto utan förändring, de får bara esperantos ortografi; men vid diverse ord, som härrör från samma rot, är det bättre att använda ett ord ur esperantos fundament och bilda de övriga enligt esperantos ordbildningsregler.

§ 16. Slutvokalen i substantiven och i den bestämda artikeln kan utelämnas och ersättas med en apostrof (gäller poesi).